Brev till statsministern

Den 8:e juni skickade jag det här brevet till statsminister Stefan Löfven. Jag har ännu inte fått svar. Och valet närmar sig med stormsteg…

Läs gärna.

Statsminister Stefan Löfvén
Regeringskansliet
103 33 Stockholm Ekerö 18.06.08

Stefan,

Idag är en stor dag för min äldste son. Han slutar nian. Det första steget ut i vuxenvärlden. Vi har köpt en kostym och han valde fluga, istället för slips. När han kunde ha mina svarta skor, som jag bar vid hans dop, torkade jag både två och tre tårar ur ögonvrån.

Tre år på högstadiet. Tre år av konsekvent genomfört genusarbete. För redan innan vi alla – föräldrar och elever – mumlade ”Den blomstertid” när han gick ut sjuan, så presenterade rektorn stolt de femton niondeklassarna som hade högst betygspoäng. Alla applåderade glatt och oreflekterat 13 flickor och 2 pojkar.

Upprörd sökte jag i början av nästföljande termin upp rektorn, som därpå tog ett snabbt varv i klasserna och raskt uppmanade pojkarna att skärpa sig. I mina ögon en något märklig metodik av henne, men det tog skruv. För till nästa avslutning, lyftes det fram 12 flickor och hela 3 pojkar. Wow, en ökning av pojkarnas studieresultat med hela 50%!

I år hade det hänt saker: det var hela 4 pojkar som fick våra applåder, våra ”likes”. Kul! Men det var hela 17 stycken flickor… Och av de 10 med allra högst meritvärden, var samtliga flickor.

Slutsatsen är för mig, att under dessa tre år, så leder flickorna över pojkarna med utklassningssiffrorna 42 – 9 i matchen om högskoleplatser, framtida inflytande, god inkomst och ekonomisk (och säkert även politisk) makt. Good on you, gals!!! Kvinnokampen har kommit välförtjänt långt!

Men är det kanske väl långt…? För ur ett jämlikhetsperspektiv, är det ju inget annat än ett monumentalt misslyckande.

Som lärare inom TV på högskolenivå, har jag under senare år sett konsekvenserna av denna nutida svenska skola. Det blir en alltmer ojämlik fördelning av platserna till utbildningarna, då kvinnliga sökande tydligt har generellt högre betyg. Är det verkligen en bra samhällsutveckling?

Hur ska jag förklara skälen till detta för mina söner? Vad ska jag säga, när de berättar för mig att över 90% av deras manliga skolkamrater sympatiserar med SD?

Dessvärre kan jag förstå varför, en misstroende-förklaring mot det samhälle, som inte ser och bekräftar dem. Och dessvärre så kan jag även förstå, varför ökat utanförskap hos unga män i förorterna får dessa att beväpna sig och ta till våld, medan deras systrar jobbar som farmaceuter, jurister eller tandtekniker. Det nya klassamhället, i vardande?

Jag är uppvuxen, rentav marinerad, i socialdemokratin. Min farfarsfar var agitator, min far var aktiv i alla sina år och under en tid även riksdagsman. Jo du, Stefan, jag minns med stolthet hur jag som liten fick skaka min darrande hand med Tage Erlander och Gunnar Sträng.

Så jag tror på Det Goda Samhället. Det Kloka. Där medborgarna har rättigheter, men också skyldigheter. För mig är allas lika värde en självklarhet. Jag tror på rättvisa. På jämlikhet. På solidaritet, det där ordet, som ingen längre använder. Men på senare tid, har jag blivit något vilsen och desillusionerad.

Under hösten blev jag uthängd och arbetslös från mitt lärarjobb, när studenter – inspirerade av Metoo-rörelsen – fick mig sparkad, innan jag hann blinka. Fortfarande så vet jag inte varför eller vad jag har anklagats för, det är inget som min tidigare arbetsgivare har velat låta mig bemöta och ej heller Den Stora Dagstidningen som publicerade en artikel om händelsen.

Jag anser mig fullkomligt oskyldig och tvärtom stolt över mina närmare tjugofem år som lärare för tusentals nu verksamma TV-arbetare. Och att jag nyligen har fått ett mindre skadestånd från skolan, ser jag som en upprättelse. Även om den inte väger upp över ett halvår av att inte kunna arbeta och försörja mig och mina söner.

(I en elak skilsmässa för några år sedan, blev jag även smärtsamt varse om hur könen numera inte längre är lika inför lagen, men det tar jag inte upp här.)

Det märkligaste är att den hantering som jag utsatts för, hade även – på fundamentala sätt – den andre av mina två tonårssöner drabbats av i skolan, bara några månader tidigare.

En dag ringde nämligen en upprörd lärare, som lät meddela, att hon hade sett sig tvungen att göra en kränkningsanmälan mot min son och hans två killkompisar. Jag visste inte vad en sådan anmälan betydde, men jag blev självklart bekymrad. När jag frågade vad det rörde sig om, fick jag höra att sonen och hans kompisar skulle ha tagit en flickas stövel och retfullt kastat den mellan sig, trots den förkrossade flickans gråtande vädjan om att få den tillbaka, men där de istället hånfullt skulle ha förpassat stöveln ner i en toalettstol.

Där här var inte roligt att höra. Och det lät dessutom väldigt olikt min son, som jag alltid uppfattat som rättrådig och noga med att aldrig såra någon.

När jag strax därpå får tag i honom, så berättar han sin version: jo, det hade lekts en kort stund med en stövel, som tillhörde en tjej i klassen. Den här tjejen hade tydligen systematiskt och spydigt retat killarna under flera veckors tid. Dessutom så hade killarna tidigt avbrutit kastandet av stöveln, men då hade istället några andra tjejer i klassen tagit över och därefter kastat ner stöveln i toastol. Ingen av dessa inblandade tjejer, alltså varken ”offret” eller ”förövarna”, hade uppenbarligen kränkningsanmälts av skolan, utan enbart min son och hans två kamrater.

Jag såg till att få ett möte med rektorn, för att protestera mot det sätt på vilken skolan stolt säger sig arbeta efter en likabehandlingsplan utifrån genusperspektiv. Gjorde min son fel, som kastade stövel? Självklart! Men gjorde även alla de inblandade flickorna fel? Verkligen!

Jag bad rektorn om att fortsättningsvis försöka få sin personal att börja agera som kloka, vuxna förebilder. Att, när något inträffar, lugnt lyssna på allas versioner och sedan samla de inblandade och dela ut förmaningar och avkräva ursäkter till varandra. Är detta för mycket begärt av vuxenvärlden, Stefan?

När jag under åren har pratat med mina söner – som för övrigt har sina sosse-gener från båda föräldrar – och deras kompisar om sådant här, har jag alltid fått höra; ”Tack, men det är ingen idé, ingen lyssnar på oss killar, så vi säger aldrig nåt”. Vilken märklig könsmaktsordning som de verkar ha fostrats in i!

Likheterna med min situation under Metoo-kampanjen i höstas, är skrämmande. Sedan när är det endast de påstådda offren som skall höras och få skriva ”sanningen”?

Själv hade jag min pubertetstid under 70-talet, där jag reflexmässigt och hukande vandes att be om ursäkt för mitt kön och allt elände som vi ställt till med. Men är detta verkligen en fruktbar linje att bibehålla i ett modernt och jämlikhetssträvande samhälle?

Mitt förslag är att vi ska börja vara försiktiga med ordet ”kränkt”, för i mina öron skapar det ofta två problem. Det ena är att det förmedlar en känsla av sitta på sanningen, istället för på känslan. Att skriva historien, innan den är skriven. Eller att fälla domen, innan rättegången har startat. Det andra problemet är att ordet känns passivt, signalerar ansvars-, kraft- och maktlöshet, men ändå stänger dörren för lyssnandet. Vad är det för fel med t.ex. ”ledsen”, ”arg”, ”sviken”, ”utanför”, som uppstart för att reda ut konflikter? Kanske rentav ”förbannad”?

Vad tror du om det, Stefan? Kliv fram, vågar du vara den förste, som pratar om det här?

Jag sökte förresten nyligen ett jobb inom det kommunala. Till min förvåning så stod det i annonsen att sexuell läggning var av intresse. Det kändes märkligt. Är inte det ovidkommande? Men jag är kanske gammaldags…. Dock kan jag inte påstå, att det sex som jag har med min flickvän, kändes särskilt meriterande att skriva på mitt CV… (Kan erkänna att jag övervägde att skriva att ”jag identifierar mig som kvinna. Som lesbisk kvinna”, för att krydda mina chanser inom den kommunala verksamheten. Men avstod.)

Och på frågan om härkomst, så tror jag inte att Göteborg upplevs särdeles exotiskt. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, det kan mycket väl hända att goa, tunnhåriga, medelålders och heterosexuella gubbar inte alls diskrimineras 2018! Den som har lever, får se!

Det ska villigt erkännas att jag aldrig har kallat mig för ”feminist”. Inte för att jag är motståndare till de goda avsikterna. Nej, anledningen är istället att det aldrig har känts som ett väl valt ord för det för mig så självklara målet om ett rättvist samhälle. I mina ögon, har det alltför lätt och per definition – nu mer än någonsin förr – kunnat misstolkas till ensidighet och aggressivt skuldbeläggande, istället för ömsesidig förståelse för allas behov, plats och värde.

Vid nästa val, kommer även mina söner att få rösta. Så nu ber jag om råd och hjälp, Stefan; vilket parti ska vi rösta på, i år och i framtiden? Och varför? Annars blir det nog blankt, dessvärre.

Många hälsningar,

Ulf Hansson

Kommentera