Hej Kompis & Ulf Hansson

Välkommen hit!

Vill du veta mer och mig och allt vad jag har jobbat med inom film och TV sedan början av 80-talet, så gå in på flikarna, sorterade på yrkesroller.

Vi har valt att pausa ett tag, innan vi lägger ut nästa Hej Kompis (No 6, om Guldbaggegalan), men klipp No 5 ligger ute, klicka på länken nedan.

Det handlar om en kulturprofil som ingen av hos visste vem det var, förrän kulturminister Alice Bah Kuhnke förärade hen en medalj, för förtjänstfulla insatser för det svenska kulturlivet. Numera sitter hen bakom lås och bom, något som jag anser är galet, efter att ha läst domen…!

Skriv gärna kommentarer, kom ihåg att det går att prenumerera (i nästa klipp kommer jag att prata om den märkliga pausunderhållningen på Guldbaggegalan i vintras).

I äldre inlägg här nedan, kan du bl.a. läsa en lång text om mina erfarenheter av Metoo-drevet under året som har gått, med märkligheter från Dagens Nyheters och Medieinstitutets sida. Där finns även ett brev – ännu obesvarat – som jag skickade till Stefan Löfven i våras angående den ojämlika svenska grundskolan.

Alla de övriga, ligger naturligtvis också på Youtube, sök på Hej Kompis.

PON, DN, Metoo och migmed

Pressens Opinionsnämnd har valt att gå på DN:s linje gällande deras skriverier om mig, Medieinstitutet och Metoo.
Grattis, DN!!! Leve den tredje statsmakten!

Har skrivit ner en del tankar. Läs gärna. Även om det kanske tar några minuter. Dela gärna, om ni gillar det ni läser. Dela gärna, även om ni inte gillar det. För jag vill nu få bli lyssnad på.

(I ett inlägg nedan, kan ni också läsa mitt obesvarade brev till Stefan Löfven om ojämlikheten i den svenska grundskolan. Och på Youtube kan ni se mitt Hej Kompis-klipp.)

SMÅ VINNARE BLEV STORA FÖRLORARE

I november förra året fick jag sparken från ett mångårigt uppdrag inom film och TV. Efter att ha jobbat i branschen i 35 år, så vet jag att det går upp och ner för oss alla. Det är så livet är. Det gäller att vara ödmjuk inför det faktum, att vi inte kan veta allt. Att vi inte har kontroll, fast vi envist försöker.

Men omständigheterna blev för min del särskilt omtumlande och obehagliga, eftersom jag fick klä skott för svepande påstående, som missbrukade alla de goda avsikterna med #metoo-kampanjen. Några av mina studenter på Medieinstitutet, min arbetsgivare och några tidningar, med DN i spetsen, visade upp sin fegaste sida och lät mig inte ens få ge min version eller få höra och bemöta anklagelser.

Strax därpå tappade jag även alla mina andra frilansuppdrag och blir numera inte ens kallad till intervjuer för arbeten som jag är högt kvalificerad för. Jag har mått väldigt dåligt, har självklart svårt att försörja mig och mina barn, men under tidens gång är det min ilska som har blivit allt större. För är det mig det är mest synd om i den här historien? Jag tror nämligen inte längre det.

Fast vad var det då som hände mig? Jo, det hölls en morgon ett möte på min arbetsplats, till vilket jag inte var välkommen, där det talades om mig. Efter detta så får jag träffa skolans VD, som bara någon vecka tidigare har hyllat mig inför kollegor för bl.a. min förmåga att hålla över 70 vuxna människor samtidigt sysselsatta i ett antal övningar, den VD som under årens lopp har uttryckt sin häpnad över det skyhöga utvärderingar jag alltid får efter mina kurser, men som nu kort låter meddela att de – på stående fot – avslutar allt samarbete med mig. När jag frågar varför, får jag inget konkret svar, mer än ett påstående om något jag skulle ha sagt. Ett påstående som inte bara är en lögn, utan dessutom en beklagligt fantasilös sådan, för att komma från en student som utbildar sig inom filmberättande.

Sju minuter efter att jag har lämnat detta möte och gått ut genom dörren till det som har varit min arbetsplats i arton år, så nås jag av det första sms som ber mig om respons på den artikel om min uppsägning, som DN har lagt ut på nätet. Antingen är deras journalist Hugo Lindkvist och hans informatörer på Medieinstitutet snabbare än Lucky Lukes egen skugga, eller så har artikelförfattaren gått händelserna i förväg. Kan det vara möjligt, av en sådan väl ansedd tidning?

En av mina studenter, som närvarade under mötet, råkar dessutom jobba extra inom Bonnier-sfären och kontaktar journalisten om att de är många som inte delar uppfattningen om mig och att han gärna förmedlar kontakt med mig, för att jag ska få ge min bild. Detta avböjes. Varför, vet jag inte. Är inte det god journalistik, att låta olika parter få komma till tals?

Som sagt; jag vet inte vad jag anklagas för. Några veckor senare och i en intervju med Dick Sundevall, Magasinet Paragraf, bekräftar skolledningen att det iallafall inte handlar om sexuella trakasserier eller liknande.

Jag tänker inte här och nu sjunka till samma låga nivå, som de som har hittat på osanningar eller halvsanningar om mig, genom att försöka kommentera det som jag tror kan ha sagts. Skulle ni vilja veta, så får ni mer än gärna höra av er. Vilket t.ex. inte ens någon av de tre – ”objektiva och oberoende” – utredningarna kring mig och mina påstådda handlingar som genomfördes på skolan (en av dem utfördes av Make Equal, is that really equal…?). Jag hade självklart gärna ställt upp. Och erbjudandet kvarstår, jag möter gärna de som ljugit om mig, öga mot öga.

För jag kan säga, att jag anser mig inte ens ha något att be om ursäkt för, jag kan sova gott om nätterna. Jag anser tvärtom att jag har gjort ett enastående bra jobb som lärare inom film och TV. Och om det är någonstans som rök utan eld är mer regel än undantag, så är det ju just i vår TV-värld av illusioner i kolsyrerök. Eller den oljeblandade sorten. Vår uppgift är att hitta på historier. Att fabricera känslor och sanningar. Att skapa drama, även där den inte finns.

Jag är övertygad om att jag skulle ha blivit behandlad annorlunda och lyssnad på, ifall jag hade varit kvinna, yngre och/eller identifierat mig annorlunda sexuellt. Så har jag blivit diskriminerad på grund av mitt kön, min ålder och min sexuella läggning? Ja, jag vill nog påstå det.

När det gäller publiceringen runt mig och Medieinstitutet, så menar Dagens Nyheter (och säkert även alla de andra tidningar som vidarebefordrade påståendena) att de inte har brutit mot god publicistisk sed, eftersom de aldrig angav mitt namn. Men i min lilla trånga TV-värld, är det lika lätt att förstå att artikeln handlar om mig, som om jag hade skrivit ett påstående om att ”Över 75 % av DN:s kvinnliga journalister tillbakavisar anklagelser om att tidningens chefredaktör och dess kulturchef båda skulle ha utsatt dem för sexuella trakasserier och en patriarkal maktutövning under en längre tid”. Alla i tidningsvärlden, samt även åtskilliga andra, skulle ändå förstå vilka två personer som avsågs.

Så skadan som jag åsamkades av tidningsdrevet som gick hösten 2017, var stort. Det är bara att göra en liten uträkning: jag har haft ca 1.500 TV-studenter under mina år (en stor del av dessa på GTV i Gamleby, ett annat mångårigt uppdrag som jag har förlorat – på högst oklara grunder – efter alla skriverier), studenter som nu alla är etablerade i den lilla TV-branschen. Dessa har samtliga, under sin utbildningstid, haft minst två långa praktikperioder, där de vid varje tillfälle har haft en handledare. Då är vi uppe i ytterligare ca 3.000 personer, med höga befattningar och stort inflytande. Lägg därtill kollegor och gästföreläsare ifrån branschen, liksom ett antal ledningsgrupper på utbildningarna, sammansatta av inflytelserika personer, så skulle jag säga att ca 5.000 ankor i en väldigt liten ankdamm direkt förstod vilka två personer som artiklarna om Medieinstitutet handlade om.

Så i min enkla hjärna, anser jag mig ha blivit synnerligen tydligt utpekad av Sveriges största och mest inflytelserika tidning. Hur ska en simpel knegare som jag kunna vinna en sådan match…?

Dessutom fick jag lite senare, på omvägar, höra att den utbildningsansvarige på en skådespelarutbildning, där jag under 20 år har utbildat över 1.300 skådespelare (som även de säkert alla förstod att jag var den som tidningar skrev om), förskräckt skulle ha yttrat: ”Oj, vilken himla tur att Ulf inte gjorde sina hemskheter på vår skola!” Gjorde vad?! Exakt vad är det, som jag INTE har gjort under 20 år?!?

Det är lätt att förstå att jag inte blir överöst av jobberbjudanden, när jag plaskar omkring i sådana Kafka-aktiga vatten.

Men ändå så är jag alltså inte säker på att jag har drabbats hårdast, trots allt.

Vem är då den stora förloraren?

Ja, det är klart att det är tufft för mina tonårssöner, att de har en pappa som inte har kunnat jobba på snart ett år och som en del personer talar illa om. Så mina söner är oroliga, men ändå trygga i att veta att mina värderingar och min syn på rättvisa, jämlikhet och respektfullhet för mina medmänniskor är intakt, även om den fått sig en törn. Liksom mitt livslånga förakt för all form av maktmissbruk och alla former av trakasserier. Ja, de vet att deras pappa alltid protesterar mot inskränkthet, dumhet och förenklade världsbilder och vågar stå upp för sig själv och för det han tror på, beredd att ta smällar, men det gör dem förhoppningsvis enbart gott.

Och min flickvän har haft det tufft, som har fått leva med min nedstämdhet. Men hon har bara lugnt försökt att övertyga mig om att inte längre verka i en bransch, där folk är så här elaka.

Så är det istället min tidigare arbetsledare och kollega på Medieinstitutet, som är det stora offret i den här historien? Han som också fick gå från sitt jobb, under förödmjukande former? Kanske. Men kanske ändå inte, heller.

Ja, att vi båda, under uppemot 20 år, har utbildat och förberett tusentals personer – en majoritet av dessa kvinnor – för ett liv i TV-branschen, kanske kunde ha renderat oss båda åtminstone en guldklocka som tack. Istället för total flathet och krypande tystnad från uppdragsgivare och beställare på kanaler och produktionsbolag. Han och jag är oerhört olika som personer och gudarna ska veta att vi har varit oense om mycket under åren, men kan båda enas om att vi i alla fall inte har haft annat än de bästa avsikter och att vi är stolta över vad vi har uträttat.

För ett par år sedan, gjorde Kattis Ahlström på UR ett inslag om hur en stackars hörselskadad ung kvinna blev utsatt för ett pressat förhör av oss två medelålders män, när hon sökte till Medieinstitutet (ja, vi lät dem filma oss, vi lånade t.o.m. ut en extra kamera och gav tips om tonalitet och bildvinklar, då inslagsproducenten var illa förberedd…). Nu har klipp från denna produktion cirkulerat i sociala medier som en intäkt för vilka dåliga människor (läs: män) jag och min tidigare kollega är.

För mig och för skolan är det en självklarhet att alla sökanden ska intervjuas, eftersom det är vårt ansvar att hushålla med skattepengarna och vara noggranna med vilka som antas till utbildningen. Det är ingen självklarhet att få en betald utbildning och man bör väl ha förutsättningar att klara sig i ett framtida yrkesliv? Dessutom så är dessa YH-utbildningars vidare existens direkt avhängigt av att varje årskull, till största del, hamnar i jobb.

I programmet missade Kattis Ahlström dock märkligt nog att påpeka det mest uppenbara; vi antog ju den unga kvinnan till utbildningen! Trots att många andra avrådde oss. Att UR inte drog den slutledningen, kan det bero på att vi är just medelålders män? Eller är jag sexistisk nu…? Och om språkvalet ursäktas, har jag rätt att känna mig kränkt…? (Det kan vara värt att påtala att självklart håller även de kvinnliga utbildningsledarna liknande intervjuer.)

Dessutom ägnade vi den unga studentens hela första år på skolan åt att försöka få henne att förstå, att de två tolkar som åtföljde henne varje dag, kostade oerhörda pengar och att en framtida arbetsgivare troligtvis aldrig skulle ta denna kostnad. Hon var ovan vid ett sådant tänk runt personligt ansvar, men antog gradvis utmaningen och påbörjade så småningom sin praktik på ett produktionsbolag, där ingen ens förstod att hon hade en funktionsnedsättning! Hon och jag och min kollega är oerhört stolta över att vi tillsammans har inte bara sparat tiotals miljoner kronor av framtida bidragsmedel, utan även gett en ung kvinna självkänsla och en möjlighet att kunna leva sin dröm, till inspiration för många andra i liknande situation. Det hade väl varit värt att poängtera, Kattis…? Eller åtminstone låtit oss få bemöta era påhopp…? Och mig veterligen, så hade UR inte själva någon funktionshindrad i sitt produktionsteam.

Sist jag hörde ifrån den före detta studenten, så jobbade hon med framgång på just UR. Utan kostsamma tolkar. Så varsågod, UR.

Och varsågod, TV-branschen. Är det här verkligen det tack vi förtjänar? Vi gjorde så gott vi kunde, för att skapa ett bra TV-Sverige. Och jo, ni kommer säkert att klara er bra även utan oss. Men kanske så blir klimatet hädanefter ett annat? För strax innan jag blev uthängd och placerad i stupstocken, så sa en dåvarande, manlig kollega skrämt: ”Oj, nu gäller det att vi alla agerar oerhört politiskt korrekt framöver…!” Mitt svar var och är alltjämt: ”Aldrig i hela helvetet!”

Det är säkert inte mig TV-branschen behöver. Med ett sådant språkbruk.

Nej, den behöver personer som förfasas över svordomar och som anklagar och dömer för sexism, samtidigt som de tittar på och arbetar med ”Paradise Hotel”, ”Big Brother” och liknande moraliska högborgar. Som själva använder grova könsord till vardags, publicerar plutande selfies på sociala medier och där överöser varandra med kommentarer om varandras utseenden.

Jag skulle verkligen behöva få förklarat för mig vad ordet sexism står för. Är det det som jag anklagas för? Det känns jag inte vid. Är sexism vad vissa personer gör och säger, fast som andra tillåts? Är det en fråga om ålder, kön och sexuell läggning? I så fall verkar det för mig vara diskriminerande att använda ordet. Och är det straffrättsligt ens något som går att döma en person för?

Det är som att det utbrutit en kollektiv, puritansk nymoralism, där kvinnor förfasas likt frikyrkopastorer över manlighet i allmänhet och synnerhet, en bacillskräck som kanske bättre borde hanteras i terapifåtöljer, än att få sprida maximen att allt som rör sex är äckligt, om det visas och uttrycks av heterosexuella män. Konstigt. Plötsligt verkar kvinnor vilja ha ensamrätten till attraktionens kraft. Och dess makt. Vad trist. För den har vi ju i alla årtusenden försökt att uppnå, bemästra och balansera, båda parter. Att rubba naturens jämvikt på det sättet, tror jag att vi alla kommer att må dåligt av på sikt. Eller?

Men TV-branschen behöver uppenbarligen även hellre etablerade producenter, som inför två klasser av blivande TV-arbetare har skanderat: ”Nu är det dags att skära ballarna av alla män i branschen!” För det är väl inte sexistiskt, eftersom det sagts av en medelålders kvinna? Eller hur…?

Och den behöver säkert även personer som i början av november hotade sin arbetsgivare med att gå till sin kontakt på Dagens Nyheter, när hon inte längre fick fyra gånger så mycket betalt, som hennes äldre och mer erfarne manlige företrädare. Fyra. Gånger. Så. Mycket. Av skattepengar.

Det fick hon inte. Modigt av min kursansvarige kollega. Ansvarsfullt. Men den kvinnliga läraren gjorde allvar av sitt hot, samlade ihop lite allmänna klagomål från några studenter och gick till DN. Hade det egentligen ett dyft med #metoo att göra? Inte ett skit.

Och branschen behöver tydligen en skola, som under november och december, alltså när de precis själva skapade medial uppmärksamhet, utbildade unga människor i journalistik. Där alltså Medieinstitutet troligtvis kommunicerade pressetiska grundstenar som objektivitet, saklighet och källkritik. Skolan hade säkert även skriftliga prov i vikten av att låta alla parter få komma till tals. Kanske att det rentav spreds kunskap om betydelsen av att TV-arbetare står fria från påtryckningar och vågar tänka och formulera även obekväma påståenden?

Vilken tragik om det varit så på skolan. Vilken än större tragik om det inte har varit så…

Och jag hoppas verkligen, att studenterna inte har utbildats i ämnet av DN:s kulturchef Björn Wiman, som har försvarat sina publiceringar med vad han stolt har kallat ”metoo-journalistik”. Vad är det? Jag trodde att det bara fanns ”journalistik”. Bra eller dålig.

För mig låter det som att studenterna på Medieinstitutet har förvägrats att få mötas av respektfullhet, mod och konsekvens. Att de har visats dålig praxis i hur en demokratisk rättsstat bör fungera.

Så är de de största förlorarna? Nej, de ska nog klara sig ändå. Åtminstone de som har intelligens nog. Resten blir väl som de flesta andra därute. Rädda. Tigande. Lätta offer för obehagliga samhällstendenser. I avsaknad av civilkurage. Men som lunkar på, som lydiga små trälar.

Och några nya studenter kommer inte att riskera att utsättas för Medieinstitutets ledning eller lärare, eftersom den ansvariga myndigheten strax efter händelserna på skolan beslutade att inte bevilja några anslag för fortsatt TV-verksamhet. Ett tragiskt utfall av en sorglig historia om några personers självupptagna ilska och några andras undfallande ängslighet, som drabbar unga människor med yrkesdrömmar inom TV och även drabbar utbildningsanordnaren hårt ekonomiskt. Men vad ett vinststrävande företag förlorar på gungorna, tar de säkert snabbt igen på karusellerna. Karuseller som t.ex. utbildningar för fastighetsskötare och för marketing automationister…automatiker…eller nåt.

Dessutom så är väl det lilla skadestånd som skolan nu har betalat ut till mig, ett erkännande att de blev vettskrämda när drevet gick förra hösten och över DN:s artikel (alltså skriven och publicerad innan händelser ens ägt rum), men att de nu har lärt sig en läxa rörande ledarskap och arbetsgivaransvar.

Istället vill jag påstå att det är just film- och TV-branschen, som är den stora förloraren efter galenskaperna på dess utbildningar på Medieinstitutet. Inte bara har branschen blivit av med två utbildningar, som varje år har levererat uppemot 70 duktiga yrkesmänniskor. Unga, ambitiösa människor, som inte heller har kostat en endaste krona i lön under sina halvårslånga praktikperioder.

Nej, TV-branschen är även den stora förloraren, för att den nu bidrar till att sätta en standard att uppdrag, uppgifter, åtaganden, deadlines och ansvar kan och kommer i framtiden att genomföras enbart om intresse finnes. Att kritik och synpunkter är oerhört känsligt och bör undvikas. Fast självklart tas emot och lyssnas på. Men inte ges. Och att branschen generellt får passa sig, annars kommer den att bli utpressad, anklagad för än det ena, än det andra. Precis, offra då hellre de få, som har haft modet att fatta obekväma beslut åt den.

Så huka er, TV-kanaler och andra arbetsgivare; fortsätt att tänka och agera med politiskt korrekt feghet, annars jävlar… Alternativt: lär er ännu något bra av #metoo. För en – i sanning – stor förlorare, kan stå för och erkänna sina misstag.

Själv är jag numera innerligt jävla trött på alla stolligheter som vädrats under #metoo-kampanjen och hur den har lockat fram det sämsta hos väldigt många, av alla de kön. Ofta utfört med rena Stasi-metoder, med summariska ”rättegångar” bakom lyckta dörrar, där skvaller blir skäl till dödsstraff, angiveri är ett verktyg som hyllas, metodisk bevakning av Facebook och Instagram-flöden organiseras, allt i total avsaknad av respekt för en rättsstats principer att en dömd skall få veta vad den anklagats för och ges möjlighet till försvar, med bevisbördan på den som anklagar. Och allt detta med en patetisk retorik om att kvinnor aldrig ljuger för kvinnor (men desto mer för män, alltså…?) och att alla kvinnor och icke-män alltid är offer och äger sanningen, ständigt med de etablerade medierna som ängslig och okritisk megafon. Total och farlig idioti. Vidrigt.

Kan man få en ursäkt, månne? Eller är jag fortfarande och för all framtid en förövare som ska ha livstids bestraffning? För att jag är man.

Och ska vi prata om sexighet? Då kan jag säga, att offertänk aldrig någonsin har väckt några livsandar, eller inspirerat och berikat andra människors liv. Särskilt inte, när det formuleras av en liten klick ur en trång och redan privilegierad kulturelit i vår lilla självgoda del av världen, som har mage att påstå sig tala för de förtryckta och misshandlade kvinnorna, men endast verkar eftersträva revansch, efter att andra har haft fräckheten att passera dem i karriärstegar, om så på grund av kompetens och kunnande. Nej, nu ska det tilldelas jobb och förmåner, för att det är rättvist. För att det är dags. För att det är taskigt annars. För att det är synd om dem. För att de är offer. Så bort med alla elakingar som stått i vägen. Bestämmer vem?!

Gud, vilken sorglig värld som skapas, as we speak. Och vilka dramaturgiskt ointressanta propagandafilmer som väntar i biomörkret.

För övrigt hoppas jag att Lasse Kronér blir Årets Julvärd, coachad av Ulf Malmros. Med Lotta Bromé som tomtenisse. Och tänk tanken att Sara Danius kanske bara var en kass ordförande, punkt slut? Och märkligt att Alice Bah Kuhnke bara ”råkade” ha knytblus nästa dag… Suck.

Sluta döm, i det ni inte har en susning om!

Och Witt-Brattström; om du nu ondgör dig över de förmåner du åtnjöt för ett antal år sedan, så varsågod, det är bara att betala tillbaka!

Själv överväger jag att be Massi-Fritz företräda mig i mitt ärende. Fast då kanske jag blir en förlorare…?

Peace!

/ulf

#ulfhansson #DN #dagensnyheter #Medieinstitutet #metoo #PO #PON #UR #magasinetparagraf

Brev till statsministern

Den 8:e juni skickade jag det här brevet till statsminister Stefan Löfven. Jag har ännu inte fått svar. Och valet närmar sig med stormsteg…

Läs gärna.

Statsminister Stefan Löfvén
Regeringskansliet
103 33 Stockholm Ekerö 18.06.08

Stefan,

Idag är en stor dag för min äldste son. Han slutar nian. Det första steget ut i vuxenvärlden. Vi har köpt en kostym och han valde fluga, istället för slips. När han kunde ha mina svarta skor, som jag bar vid hans dop, torkade jag både två och tre tårar ur ögonvrån.

Tre år på högstadiet. Tre år av konsekvent genomfört genusarbete. För redan innan vi alla – föräldrar och elever – mumlade ”Den blomstertid” när han gick ut sjuan, så presenterade rektorn stolt de femton niondeklassarna som hade högst betygspoäng. Alla applåderade glatt och oreflekterat 13 flickor och 2 pojkar.

Upprörd sökte jag i början av nästföljande termin upp rektorn, som därpå tog ett snabbt varv i klasserna och raskt uppmanade pojkarna att skärpa sig. I mina ögon en något märklig metodik av henne, men det tog skruv. För till nästa avslutning, lyftes det fram 12 flickor och hela 3 pojkar. Wow, en ökning av pojkarnas studieresultat med hela 50%!

I år hade det hänt saker: det var hela 4 pojkar som fick våra applåder, våra ”likes”. Kul! Men det var hela 17 stycken flickor… Och av de 10 med allra högst meritvärden, var samtliga flickor.

Slutsatsen är för mig, att under dessa tre år, så leder flickorna över pojkarna med utklassningssiffrorna 42 – 9 i matchen om högskoleplatser, framtida inflytande, god inkomst och ekonomisk (och säkert även politisk) makt. Good on you, gals!!! Kvinnokampen har kommit välförtjänt långt!

Men är det kanske väl långt…? För ur ett jämlikhetsperspektiv, är det ju inget annat än ett monumentalt misslyckande.

Som lärare inom TV på högskolenivå, har jag under senare år sett konsekvenserna av denna nutida svenska skola. Det blir en alltmer ojämlik fördelning av platserna till utbildningarna, då kvinnliga sökande tydligt har generellt högre betyg. Är det verkligen en bra samhällsutveckling?

Hur ska jag förklara skälen till detta för mina söner? Vad ska jag säga, när de berättar för mig att över 90% av deras manliga skolkamrater sympatiserar med SD?

Dessvärre kan jag förstå varför, en misstroende-förklaring mot det samhälle, som inte ser och bekräftar dem. Och dessvärre så kan jag även förstå, varför ökat utanförskap hos unga män i förorterna får dessa att beväpna sig och ta till våld, medan deras systrar jobbar som farmaceuter, jurister eller tandtekniker. Det nya klassamhället, i vardande?

Jag är uppvuxen, rentav marinerad, i socialdemokratin. Min farfarsfar var agitator, min far var aktiv i alla sina år och under en tid även riksdagsman. Jo du, Stefan, jag minns med stolthet hur jag som liten fick skaka min darrande hand med Tage Erlander och Gunnar Sträng.

Så jag tror på Det Goda Samhället. Det Kloka. Där medborgarna har rättigheter, men också skyldigheter. För mig är allas lika värde en självklarhet. Jag tror på rättvisa. På jämlikhet. På solidaritet, det där ordet, som ingen längre använder. Men på senare tid, har jag blivit något vilsen och desillusionerad.

Under hösten blev jag uthängd och arbetslös från mitt lärarjobb, när studenter – inspirerade av Metoo-rörelsen – fick mig sparkad, innan jag hann blinka. Fortfarande så vet jag inte varför eller vad jag har anklagats för, det är inget som min tidigare arbetsgivare har velat låta mig bemöta och ej heller Den Stora Dagstidningen som publicerade en artikel om händelsen.

Jag anser mig fullkomligt oskyldig och tvärtom stolt över mina närmare tjugofem år som lärare för tusentals nu verksamma TV-arbetare. Och att jag nyligen har fått ett mindre skadestånd från skolan, ser jag som en upprättelse. Även om den inte väger upp över ett halvår av att inte kunna arbeta och försörja mig och mina söner.

(I en elak skilsmässa för några år sedan, blev jag även smärtsamt varse om hur könen numera inte längre är lika inför lagen, men det tar jag inte upp här.)

Det märkligaste är att den hantering som jag utsatts för, hade även – på fundamentala sätt – den andre av mina två tonårssöner drabbats av i skolan, bara några månader tidigare.

En dag ringde nämligen en upprörd lärare, som lät meddela, att hon hade sett sig tvungen att göra en kränkningsanmälan mot min son och hans två killkompisar. Jag visste inte vad en sådan anmälan betydde, men jag blev självklart bekymrad. När jag frågade vad det rörde sig om, fick jag höra att sonen och hans kompisar skulle ha tagit en flickas stövel och retfullt kastat den mellan sig, trots den förkrossade flickans gråtande vädjan om att få den tillbaka, men där de istället hånfullt skulle ha förpassat stöveln ner i en toalettstol.

Där här var inte roligt att höra. Och det lät dessutom väldigt olikt min son, som jag alltid uppfattat som rättrådig och noga med att aldrig såra någon.

När jag strax därpå får tag i honom, så berättar han sin version: jo, det hade lekts en kort stund med en stövel, som tillhörde en tjej i klassen. Den här tjejen hade tydligen systematiskt och spydigt retat killarna under flera veckors tid. Dessutom så hade killarna tidigt avbrutit kastandet av stöveln, men då hade istället några andra tjejer i klassen tagit över och därefter kastat ner stöveln i toastol. Ingen av dessa inblandade tjejer, alltså varken ”offret” eller ”förövarna”, hade uppenbarligen kränkningsanmälts av skolan, utan enbart min son och hans två kamrater.

Jag såg till att få ett möte med rektorn, för att protestera mot det sätt på vilken skolan stolt säger sig arbeta efter en likabehandlingsplan utifrån genusperspektiv. Gjorde min son fel, som kastade stövel? Självklart! Men gjorde även alla de inblandade flickorna fel? Verkligen!

Jag bad rektorn om att fortsättningsvis försöka få sin personal att börja agera som kloka, vuxna förebilder. Att, när något inträffar, lugnt lyssna på allas versioner och sedan samla de inblandade och dela ut förmaningar och avkräva ursäkter till varandra. Är detta för mycket begärt av vuxenvärlden, Stefan?

När jag under åren har pratat med mina söner – som för övrigt har sina sosse-gener från båda föräldrar – och deras kompisar om sådant här, har jag alltid fått höra; ”Tack, men det är ingen idé, ingen lyssnar på oss killar, så vi säger aldrig nåt”. Vilken märklig könsmaktsordning som de verkar ha fostrats in i!

Likheterna med min situation under Metoo-kampanjen i höstas, är skrämmande. Sedan när är det endast de påstådda offren som skall höras och få skriva ”sanningen”?

Själv hade jag min pubertetstid under 70-talet, där jag reflexmässigt och hukande vandes att be om ursäkt för mitt kön och allt elände som vi ställt till med. Men är detta verkligen en fruktbar linje att bibehålla i ett modernt och jämlikhetssträvande samhälle?

Mitt förslag är att vi ska börja vara försiktiga med ordet ”kränkt”, för i mina öron skapar det ofta två problem. Det ena är att det förmedlar en känsla av sitta på sanningen, istället för på känslan. Att skriva historien, innan den är skriven. Eller att fälla domen, innan rättegången har startat. Det andra problemet är att ordet känns passivt, signalerar ansvars-, kraft- och maktlöshet, men ändå stänger dörren för lyssnandet. Vad är det för fel med t.ex. ”ledsen”, ”arg”, ”sviken”, ”utanför”, som uppstart för att reda ut konflikter? Kanske rentav ”förbannad”?

Vad tror du om det, Stefan? Kliv fram, vågar du vara den förste, som pratar om det här?

Jag sökte förresten nyligen ett jobb inom det kommunala. Till min förvåning så stod det i annonsen att sexuell läggning var av intresse. Det kändes märkligt. Är inte det ovidkommande? Men jag är kanske gammaldags…. Dock kan jag inte påstå, att det sex som jag har med min flickvän, kändes särskilt meriterande att skriva på mitt CV… (Kan erkänna att jag övervägde att skriva att ”jag identifierar mig som kvinna. Som lesbisk kvinna”, för att krydda mina chanser inom den kommunala verksamheten. Men avstod.)

Och på frågan om härkomst, så tror jag inte att Göteborg upplevs särdeles exotiskt. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, det kan mycket väl hända att goa, tunnhåriga, medelålders och heterosexuella gubbar inte alls diskrimineras 2018! Den som har lever, får se!

Det ska villigt erkännas att jag aldrig har kallat mig för ”feminist”. Inte för att jag är motståndare till de goda avsikterna. Nej, anledningen är istället att det aldrig har känts som ett väl valt ord för det för mig så självklara målet om ett rättvist samhälle. I mina ögon, har det alltför lätt och per definition – nu mer än någonsin förr – kunnat misstolkas till ensidighet och aggressivt skuldbeläggande, istället för ömsesidig förståelse för allas behov, plats och värde.

Vid nästa val, kommer även mina söner att få rösta. Så nu ber jag om råd och hjälp, Stefan; vilket parti ska vi rösta på, i år och i framtiden? Och varför? Annars blir det nog blankt, dessvärre.

Många hälsningar,

Ulf Hansson

Full fart igen…

Hade idag sista inspelningsdag på filmen om psykisk ohälsa bland unga. Det har varit många fantastiska möten, det ska bli kul att börja klippa. O har även hunnit göra några dagars klippning av en ny reality, skitkul! Plus fått en fika o kloka ord hemma hos en musikerlegendar, Bosse Skoglund…jag var starstruck…:)